Samtidigt som förändringarna i det siamesiska samhället under Chulalongkorn inträffade skedde det en dramatisk ökning av den kinesiska befolkningen. Den fortsatta kinesiska invandringen från södra Kina, och särskilt från Guangdongprovinsen, hade nämligen uppmuntrats.

(Kinesiska immigranter)

Det fanns 230 000-250 000 kineser i riket år 1850 och under Chulalongkorns sista regeringsår 1910 fanns det 792 000. Samtidigt ökade deras procentuella andel av befolkningen från 5 procent till 9.5 procent och 1932 var drygt 12 procent av Siams samlade befolkning kineser. En källa säger att det redan år 1825 fanns 230 000 kineser i Siam.

Av dessa var de flesta, förmodligen mer än 2/3, bosatta i Bangkok, provinserna närmast Bangkok och utmed Thailandvikens övre delar. Majoriteten hade lämnat ett hårt liv i södra Kina med en förhoppning om en bättre framtid i Siam. I och med den dramatiska ökningen uppstod situationen att kineserna, förutom att dominera handeln, också utförde i princip allt lönearbete i landet.

Kineserna kom att bilda en stor medelklass i Siam. De ägde och arbetade i de flesta riskvarnarna och kontrollerade även rishandeln. De odlade och exporterade gummi, skötte och arbetade i tenngruvorna, var sjömän, stuvare i hamnarna, vakter på marknaderna, levde som procentare (pengautlånare) och dominerade detaljhandeln.

Utanför städerna försörjde sig många som jordbruksarbetare i de tidiga sockerrörsodlingarna och senare i samhällena med marknads- och trädgårdsodling väster om Bangkok. De valde alltid att arbeta för andra kineser då detta var möjligt och det kinesiska greppet om ekonomin blev snabbt allt starkare. Den siamesiska regeringen anställde efter hand allt fler kineser för sina kanalbyggen, i stället för obetalda hoveriarbetare som naturligt nog inte var speciellt arbetsvilliga. Dessutom avskaffades ju, som tidigare nämnt, också hoveriarbetet 1905.

En hel del kineser blev med tiden rika och under 1800-talet assimilerades de i hög grad med siameserna. De flesta av dem var nämligen unga ogifta män och de gifte sig med siamesiska kvinnor. Deras sino-siamesiska barn växte upp som siameser med thai som första språk och assimileringen var därför ganska lätt.

Dessa unga sino-siameser var bland de första som tog vara på utbildningsmöjligheterna som uppstod under 1880-talet och vid sekelskiftet hade de blivit överrepresenterade i den statliga byråkratin. De var i hög grad stadsbor och samarbetade intimt med västerländska företag och snart dominerade de ekonomin i Siams moderna sektor.

Under den ökande risexporten i slutet av 1800-talet hade de siamesiska bönderna beslutat sig för att specialisera sig på det de kunde bäst, nämligen att odla ris. Det hade deras förfäder alltid gjort och de hade inga ambitioner att arbeta för andra till svältlöner bundna till en klocka. De hade heller ingen större lust att bo i städerna, som dominerades av kineserna, där de skulle ha tvingats in i yrken som de inte var vana vid. De unga siameser som var ambitiösa satsade på en karriär inom byråkratin eller som munk, vilket också var traditionellt.

Därför var det kineser som bokstavligen byggde upp den moderna sektorn av ekonomin i Siam. De grävde kanaler, byggde järnvägar, de nya regeringskontoren, affärsbyggnaderna och broarna i Bangkok. Både självständigt och tillsammans med anställda i utländska firmor utvecklade de ett nätverk av institutioner och service som var nödvändigt för att få risexporten att fungera.

Det vill säga banker, varuhus, grossist- och detaljhandel, riskvarnar, uppköpare och båttransporter som förde riset till Bangkok. Riset skickades sedan vidare till Hongkong, Calcutta eller Singapore. Så hade det varit sedan Ayutthayas tidigaste dagar och kineserna var en kraftfull minoritet i Siam.

Tidigt på 1900-talet började kinesernas situation att förändras. Från sekelskiftet kom det nämligen fler kvinnliga kinesiska immigranter till Siam och de gifte sig med kinesiska män och deras barn blev då kineser och inte siameser. Den kinesiska kolonin ökade, men assimileringen blev allt långsammare och deras separation från det siamesiska samhället blev allt tydligare.  

Den kinesiske exilledaren Sun Yat-Sen ซุน ยัตเซ็น (12 november 1866-12 mars 1925) besökte Siam 1908. Han var där för att samla in pengar till en planerad revolution mot det kinesiska kejsardömet. Han fick ett entusiastiskt mottagande och pengarna strömmade in från både rika och fattiga kineser. De kinesiska tidningarna i Bangkok hyllade Sun Yat-Sens revolutionära politik, vilket oroade de siamesiska myndigheterna. Speciellt oroväckande var att Sun Yat-Sens nationalistiska parti Kuomintang (KMT) (Phak Kokmintang) พรรคก๊กมินตั๋ง var republikanskt.